Johanna

Jag har varit lite deppig de senaste två veckorna. Jag har inte fått något gjort, och jag har bara fokuserat på det tråkiga i livet istället för allt det roliga. Jag har inte sett ljust på framtiden och ja, jag har varit uttråkad.
Alla mina vänner är bortresta och/eller fullt upptagna med jobb. Vi har inte setts ordentligt på flera veckor. Men idag träffades jag, Malle, Julia och Ida och hade "kvalitetstid" (som Ida valde att uttrycka det som, när jag var påväg att börja läsa i hennes tidning..) hemma hos Ida. Jag kände mig plötsligt så befriad och trygg. Jag visste att det är så här jag mår som bäst. Omgiven av vänner. Dom anar nog inte vad mycket dom betyder för mig, jag förstår det knappt själv. Men jag är inte riktigt som jag ska utan dom. Dom får mig att tänka på det roliga i livet, och dom får mig att skratta tills tårarna rinner. Vi kan byta samtalsämne från skor till familjeproblem på fem minuter - och jag kan prata på hur mycket som helst utan att nån bryr sig (dom kanske inte lyssnar alla gånger, men det är en annan sak). Jag kan vara så elak (inte mot dom, alltså) jag vill med dom, utan att dom dömmer mig. För ja - ibland kan jag vara väldigt rak på sak och säga saker som kanske inte är helt lämpliga. Men dom får mig inte att känna mig som en häxa, även om jag kanske förtjänar det. Vi har bara så jävla roligt ihop. Vi är liksom lagomt störda allihop, och väldigt olika, men ack så oemotståndliga! Jag tänker på festivalen, när vi satt där under vårt partytält och pratade och skrattade, och livet kändes så jäkla bra. Jag tänker på studenten, när vi åkte runt i syrrans bil och bara var lyckliga. Jag vill att livet ska vara så hela tiden! Jag är en sällskapsmänniska och förstår inte folk som tycker om att vara ensamma. För mig innebär mitt eget sällskap bara alldeles för mycket tankar, ångest och tristess. Jag är så tacksam över att ha vänner som får mig glad, och som gör att det inte är allt för hemskt att vara ensam ibland, eftersom jag vet att jag har världens bästa vänner. Jag är så glad att ni orkar stå ut med mig, jag med mina knäppa utbrott, min envishet, min lathet och mitt ständiga pratande. Ärligt talat så skulle jag nog inte orka vara vän med mig själv...
Jag menar verkligen detta: Jag klarar mig inte utan er! Ni är så himla bra ska ni veta, och skulle ni mot förmodan någon gång känna er dåliga på något vis, så vet ni att ni har ett stort fan som alltid tycker att ni är bäst, och det är jag.