Johanna

Jag ska hålla tal imorgon på kommunikationen, ett bröllopstal till Elin. Det känns väldigt pirrigt, jag vill helst slippa. Det är ganska personligt, och jag är så rädd för vad folk ska tycka. Jag tänker hela tiden "tänk om dom skrattar bakom min rygg.." eller "tänk om dom tycker det är skitdåligt och klyschigt" Det kanske är jättebarnsligt att tänka så, men jag kan inte hjälpa det, jag tänker på det hela tiden. Jag vet ju att jag absolut inte ska bry mig om vad folk säger, och jag kommer ju (förhoppningsvis) inte få reda på vad dom sagt om mig, men jag kan inte låta bli att tänka på det. Jag är rädd för att folk ska tycka jag är konstig typ. Det är inte bara inför det här talet, utan rätt ofta jag tänker så. Jag tänker ju själv så om folk liksom, och det är ju ingen big deal, utan något man glömmer bort ganska fort (om någon gjort bort sig etc) men tanken att någon ska säga/tänka så om mig är inte så rolig.. Det blir ju extra påtagligt nu när jag ska framföra nåt så personligt..

Jag vet inte om det märks på mig, jag kan väl ibland verka som att jag inte bryr mig, och det är ju inte så att jag inte kan göra en endaste grej för att jag tror att folk ska prata om mig, men ibland så börjar jag tänka på det och det är inte bra. Varför kan man inte ha fötts med världens bästa självförtroende för?