Utkast: Nov. 14, 2010

Jag har sagt i en vecka nu att jag ska skriva en liten recension av Håkan-spelningen på Scandinavium förra helgen. För att det är roligt, för att jag ska komma ihåg den och för att det behövs helt enkelt. Så nu skaj ag göra det. Sen ska jag berätta om en sak som hände i fredags också, som jag inte får glömma för allt i världen. Men först konserten:

Jag och Angelica var sent ute (såklart) med att köpa biljetter till konserten och först såg det ut som att vi inte skulle få några. Men så fick vi tag på två stycken ändå till slut! Sittplatser och inte särskilt bra sådana, men biljetter hade vi. Vi vet ju båda att Håkan är bäst i Göteborg och därför ska han ses där.

Vi satt allra längst bak, mitt framför scenen. Vi såg helt enkelt inte så där jättemycket, vi såg inte ens att han hade randiga byxor på sig. Om man nu tycker att det har någon betydelse.. I alla fall så kände jag mig lite som en åskådare av konserten i början, alltså som om jag inte riktigt var där utan satt och tittade på en tv, ungefär. Men detta kan man säga ändrade sig under spelningens gång... ;)

Entrén, som brukar vara ganska slagstark med en uptempo-låt, såg lite annorlunda ut den här gången. Först spelades en låt om Göteborg (sorry, vet inte alls vad det var för nån) till ett bildspel på staden medan musikerna klev på scenen. Sedan, helt plötsligt, stod han där själv, självaste Håkan. Han klev in som en i bandet och stod och vinkade till publiken till den där Göteborgslåten. Vinkade och hälsade alla välkomna. Sedan började dom spela Dom där jag kommer från som både jag och Angelica tyckte var ganska otippat som introlåt. Jag var nästan helt säker på att han skulle spela Saknade te havs först, men det gjorde han alltså inte. Överlag så hade han lite annorlunda setlist (säger man så?) än han brukar ha. Han spelade till exempel Magiskt, men tragiskt och det var verkligen varmt mottaget från vår sida då jag nog aldrig har hört den låten live förut. Bäst på hela kvällen var nog Jag vet vilken dy hon varit i, och faktiskt Känn ingen sorg för mig Göteborg. Jag har nog aldrig hört en bättre version av den låten. Hela Scandinavium stod upp och det var allsång utan dess like. Dom flesta i publiken var ju inbitna fans och för ett inbitet fan så sitter Känn ingen sorg för mig Göteborg i ryggmärgen. Jag kan inte sätta fingret på vad det var som var så speciellt med den här låten just den här kvällen, men det märktes att man var i Göteborg kan jag säga! Det var bara massa massa massa kärlek. 
Jag vet vilken dy hon varit i  tyckte jag om från första stund jag hörde den, men den var ändå ingen riktig favorit för mig. Tills jag hörde den live. Herregud, det var så fint. Så jävla fint.

När det var dags för extranummer så spelade han River en vacker dröm, som vi verkligen hade väntat på. När han sjöng den rullade ett bildspel med bilder från 2000-2010. Det fick en verkligen att inse att den här konserten var ett tack och ett slags farväl till hans första tio år som artist.. och vilket farväl sen! Den låten är helt jävla cpbra. Han spelade Du är snart där vilket kändes ganska givet med tanke på skivans och konsertens syfte, och det var faktiskt väldigt "starkt" om man kan säga så. Håkan gav verkligen allt. Som sista nummer spelade han Vi två, 17 år och hade jag fått bestämma skulle han avslutat med Du är snart där, det kändes lite mer passande plus att han har avslutat med Vi två, 17 år ganska många gånger förut. Men man kan inte få precis som man vill!

Håkan sjunger "Publiken i bakersta raden verkligen hatade mig till hälften av sina hjärtan" i River en vacker dröm.. Jag antar att hans syftar på starten av hans karriär och jag kan säga som så, eftersom jag satt längst bak och har facit i hand - tio år senare så stämmer inte det påståendet. Även vi i bakersta raden älskar dig med hela våra hjärtan.


RSS 2.0